josefine

Sitter fortfarande i min nya pyjamas och väntar på att kaffet ska bli klart. Barnen har precis sprungit över till Linnea och Robin. Ett efterlängtat besök, för nu har de inte fått leka med varandra på flera dagar vilket ger en sådan abstinens, om jag förstått Wilma rätt ;-) Med en väska full med de nya leksakerna, pulsade de iväg i snön.

Har på tv'n i bakgrunden och lyssnar/ser på programmen om Tsunamin och jag tänker på Thailand, detta underbara land, de som var med och klarade sig, på de som mist anhöriga. Har en vän som miste några där nere och tankarna tar mig tillbaka då hon berättade det för mig. Det var dagen före nyårsafton och vi möttes i leksaksaffären. Med tårarna rinnades kramades vi hårt och jag ville verkligen förmedla i min kram att jag finns här och att jag var/är så oerhört ledsen för deras skull..............

När detta hade hänt, var jag som besatt och läste och såg allt på tv'n och i datorn. Jag grät nästan varje dag, särskilt när jag såg alla bilder på barn som var saknade och jag som inte ens förlorat någon......
Jag tänkte på hur underbart vi hade det när vi var i Thailand, vårt paradis. Tänkte på och hur glada vi alla var och vi var alltid på stranden vid den tiden på morgonen. Barnen satt alltid vid strandkanten och lekte...

Jag minns även att vi grät på jobbet, när vi lyssnade på en mamma som berättade vad hon varit med  om i radion eller om vi bara pratade om det.........