josefine

Efter att försökt hinna med så mycket med så lite tid tillgodo gjorde att det nallades på de viktiga sovtimmarna. Straffade sig såklart med besked. Kroppen blev mottaglig och välkomnade en förkylning med öppna armar och den tog mig med storm över en natt och omfamnade mig med sina långa klor.

I halsen växte halsmandlarna till groteska kratrar med vita prickar som förökade sig i rekortfart. Kroppstemperaturen steg med rasande fart och lika snabbt infann sig den oändliga tröttheten som sänkte mig in i en dvala som förde mig rakt ner i dunbolstret.

Där har jag befunnit mig mestadels den här veckan fram till idag, då jag tvingade mig själv att krypa upp som ett lik och ignorera hjärnans signaler att lägga mig igen. Äntligen kunde jag stå emot. En välbehövlig dusch, en Ipren och det börjar sakta kännas som att klorna börjar tappa sitt grepp, lite grann iallafall...

Har förmodlingen sett ut precis som jag mått och för att inte tala om hur jag har låtit när jag pratat. De få människor jag stött på när jag varit tvungen att bita ihop och göra de familjära bestyren, har förskräckt frågat hur jag mår. Med andra ord har de sett ett vandrande lik med svullna ögon och det enda de fått till svar har varit något otydligt grymtande.

När nu förkylningsmonstret håller på att lämna mig, söker den en ny kropp att inta vilket tråkigt nog verkar bli Wilmas......