josefine

Årets influensa klampade in genom ytterdörren och överföll oss brutalt och länge. Mamman och bebis var de som drabbades hårdas och de känner sig fortfarande inte helt krya. Bebis har haft det jobbigt med lite feber, en konstant rinnande näsa och slemhosta. Det snor som inte rann ur näsan eller  hostades upp kom ut i blöjan så blöjransonen för denna månad blev långt över det vanliga. Det hela rann avslutningsvis ut genom bebis ena öra så att tant doktor fick ta sig en titt. Mamman är egentligen förundrad över hur mycket snor en kropp kan producera under ett dygn, särskilt på en liten bebis.

Själv är mamman sur och butter och när kvällen kommer är hon helt slut och huvudet dunkar. Smaken i munnen är pyton, halsen är irriterad och näsan full till bristningsgränsen. Överkonsumtion av Otrivin menthol är det enda som hjälper, särskilt då hon blir väckt av en sur pappa som klagar på att hon snarkar hela tiden. Men hallå........hur f*n ska man göra då man knappt kan andas???? Visst finns det bättre och sämre dagar men mamman vill bli helt frisk NU.

Är det inte typiskt så säg. Så fort man kommer igång med sin träning, får rutiner och det där härliga suget så ska man slås till marken och däcka pga av förkylning. Kan ju knappt ta promenader utan att flåsa, bli kallsvettig och få känslan av att lungorna håller på att ge upp. Vill inte detta men var sak har ju sin tid. Snart så.....

Kampen mot graviditetskilona har nu börjat på allvar. Det är hela 8 stycken kvar, väl utplacerade på magen, låren och den cellulitspäckade rumpan. Har inte längre något att skylla på, då kroppen läkt oförskämt bra och relativt snabbt. 

Hade en ganska lång mys- och sovfas som nybliven trebarnsmamma, då latmasken riktigt fick gro till sig. Efter att jag och Alva lämnat de stora barnen till skolan, så kröp vi ner i sängen när vi kom hem och sov läääänge =) Sedan var det bara att äta lite innan det var dags att hämta hem de stora igen.

Bestämde mig efter nyår att nu fick det vara nog. Tremånader var tillräckligt, så nu var det dags att utrota latmasken och det har faktiskt gått ganska bra. Nu är det inte längre sängen som gäller när vi kommer hem strax efter klockan åtta, utan promenad med en glad Alva i vagnen och en ännu gladare hund i kopplet och en piggare mamma med rosiga kinder som intar frukost med god aptit och kaffe som smakar ljuvligt. 

Har även satt igång med löpning, styrketräning och step-up och detta innan klockan tio på träningsdagarna, så det är på god väg hoppas jag. Har ju en uniform som jag måste tränga på mig när det eventuellt är dags att börja småjobba i april/maj. Vill ju inte sjunka så lågt så jag måste beställa en ny eller allt nytt.....  

Men det här med träning, det är faktiskt så underbart trots tröttheten jag ibland känner när jag lämnar huset. När jag väl kommer iväg och börjar värma upp så försvinner tröttheten illa kvickt. Första träffen med löpbandet blev ett kärt återseende och det kändes helt underbart att stå där igen, jag bara längtade till nästa gång vi skulle träffas.

Efter ett avslutat träningspass så pumpar endorfinerna runt i trebarnsmammakroppen och hon går runt här hemma och bara ler. Tålamodsbanken har fyllts på och många kramar blir det. 

Lilla Alva som oftast är med ser roat på hur mamma stånkar, svettas och hur mammas kropp guppar lite här och där. Hon förstår inte riktigt vad som hänt =)

Vill även säga tack till dig Pia som också kämpar på och svettas med mig och pushar så att man inte kan "strunta" i träningen. Kul och skönt att ha en träningspartner med bebis!!!!

Om jag är riktigt riktigt tyst, så borde jag höra att det knakar..... jag växer ju och frodas som bara den. Kan meddela att tre liter mjölk kan läggas till i kassen efter senaste MVC besöket. Allt är som det ska, man ska ju växa under graviditeten sa barnmorskan glatt ;-))

Efter många tankar och funderingar så har jag nog äntligen kommit på det.......anledningen till att rumpan och låren växer i samma takt som magen. Anledningen måste ju självklart vara att kroppen ska kunna hålla balansen, få någon sorts jämnvikt och låren växer väl för att orka hålla uppe alla dessa extra kilon. Brumlådans uppgift, förutom att göra det vi vet att den är till för, måste vara att hålla mig upprätt nu när jag är så framtung ;-)) Äntligen slipper jag fundera på detta när jag varm som en kamin och pustande och stönande försöker hitta en skön sovställning för att kunna somna in på kvällarna.


Mitt  järnvärde har stigit även det, så på något vis har jag allt fått ihop det med de förbaskade pillrena och till min glädje så är de inga förstoppningspiller.
Har nämligen den inte allt för roliga erfarenheten i bagaget, som efterspel då jag snällt för några år sedan låg på britsen i blodbussen. Gladeligen knep jag ihop det röda lilla skummgummihjärtat i handen för att få blodet att pulsera bättre och spruta in i uppsamlingspåsaen. Sedan när jag glad i hågen knaprade i mig några av alla dessa tabletter på kartan som jag fick med mig av en snäll sköterska, så blev det helt enkelt trögt. Fick kämpa fram varenda liten centimeter, kanske en bra övning inför att  att föda bebis ;-))

Efter att jag i stort sett tömt mina järndepåer då jag kastade resterande piller på kartan och struntade i allt vad järntabletter heter, så var det banning från doktorn och ordination nya tabletter utan bivekning.

Slutet gott, allting gott och nu får det vara slut med skitsnack.